Är det något jag gjort med själ och hjärta så är det att kräla på PA stackar under konserter i musikföreningen DUD i Katrineholm i början på 80 talet. Att plåta rockstjärnor i olika faser av karriären under usla ljus- och ljudförhållanden var en stor kick för mig så och det har hängt i sedan dess om än alltmer sällsynt. Clash's London Calling omslag fick mig att inse att punkens ohämmade kreativitet inom musiken även funkade i bilder. Visst är studiobilder kommersiellt gångbara men live bilder kan förmedla en oehört mer äkta bild av musikens karaktär. Jag köpte detta fullt ut och sedan har folk fått säga vad de vill om gråskalor, skärpedjup och ljussättningar.

Jag har bara använt blixt en gång på rockkonsert och det var på en med Dag Vag på Katrineholms folkets hus då jag fått låna en hållare för engångblixtar, sånna där som kortsluter någon sorts stålullsblandning i en liten glasbehållare. Det blev bland annat en närbild på Stig Vig där man kan se såväl garnityret som svett på nära håll och jag är helt säker på att han inte såg någonting på flera minuter.

Efter den konserten använde jag inte blixt någon mer gång utan pressade istället filmerna långt mer än tekniskt lämpligt för att slippa vänta mellan bilderna. Amen!

Joakim Larsson