Som nyskild fick jag plötsligt en massa fritid att göra av med Lösningen blev bland annat att bli tränare i Söderkamraterna, ett kvarterslag på Södermalm för barn mellan 7 och 13 år med enbart ideella ledare. För att få tiden att gå ihop med barnveckorna så fick My och Max vackert börja spela fotboll de med. En bra erfarenhet tyckte jag. My var mest intresserad men fick alltså spela i ett pojklag medans Max egentligen bara ville vara med sina kompisar i laget men inte spela så mycket fotboll. Båda var oerhört tappra under de 2-3 säsonger jag ihärdade detta men slutligen gav vi upp inför resorna från jobbet i Kista för att hinna till träningarna vid fem snåret på Sofia bollplan samtidigt som man skulle fixa käk. Men det var en kul tid, värt allt besvär så långt.

Max lag tränade jag tillsammans med Tony. Vi har nog aldrig sett något roligare än den sockerbitsfotboll som utbröt på första samlingarna i Tengdalsparken med 35-40 barn i sex-sju års åldern. Alla, och då menar jag alla, sprang efter bollen och det behövdes knappast några mål för den som hade bollen antingen langade iväg den i slumpmässig riktning eller blev översprungen av barnahorden. Helt otroligt nog så spelade vi i S.t Eriks cuppen ca två år senare! :-)

Första träningarna startade på Sofia bollplan hösten 1999 men flyttade in i Sofia skolans gymnastiksal på vintern. Vi var mycket besvikna på Sofia Skolans ledning som krävde ersättning för lokalerna trots att vi alla jobbade helt ideelt och nästan uteslutande med skolans elever. Anders hänger kvar i föreningen än och är med i styrelsen vad jag förstår. Varken My eller Daniel ägnar fotbollen någon större intresse idag, men då det begav sig var de bland de tappraste. Som tränarbarn fick My, Max, Daniel och Tonys båda grabbar minst support av alla. Vi tränare hade fullt upp med att hålla reda på alla andras barn, föräldrar och papir inför matcher o.s.v. Om någon av våra barn fick en boll i huvet eller ville gå hem så kunde vi inte ge dem den uppmärksamhet de förtjänade i stunden. Extra svårt då det var vi som tagit dit dem för att vi tyckt att fotboll var bra för dem och inte tvärtom. Någonstans vart det ju bra för oss alla men ibland kändes det som att man inte riktigt räckte till.

IF Söderkamraterna är en toppenklubb för alla barn som vill spela fotboll för att det är kul och för föräldrar som inte gillar utgallringarna i storklubbarna. En del lämnar söderkamraterna för t.ex. Hammarby efter några år men många kommer tillbaka när de hamnat på bänken för många matcher eller föräldrarna inte orkar med det tuffa träningsprogrammet eller avgifterna. Klubben bildades 1974 av just ett gäng idealister som gillade att joxa med trasan och som i den tidsandan kunde se problemet med elitsatsande ungdomslag.

Jocke.