Grundskolan

Min grundskoleklass var bra. Vad jag menar är att vi hade bra förutsättningar, lärare som trodde på oss och en bra sammanhållning. Väldigt få lämnades utanför, men visst förekom mobbing och de vanliga problemen under uppväxten, det ska man inte sticka under stol med men totalt sett minns jag resan från klass 1x på Frejgatan till 9e på Söder som en bra tid.

1971 upptäckte politikerna i Katrineholm att det sju år tidigare fötts otroligt mycket barn som nu behövde klassrum eftersom det råder skolplikt i Sverige. Det är en del av välfärden. Eftersom det tar väldigt lång tid att bygga klassrum så räckte det inte med sju år så vi fick börja lågstadiet i ett antal ombyggda skyddsrum i bottenplanet på ett par hyreshus någon kilometer från Skogsborgsskolan där vi inte fått plats. Bara gymnastik och slöjd utövades på Skogsborg dit vi fick gå ett par gånger i veckan. Inte ens bokstäverna räckte till så vi fick namnet 1x, och en annan klass fick 1y. Om det fanns någon 1z minns jag inte.

Inom parantes kan ju nämnas att politikerna på Södermalm i Stockholm var lika förvånade 25-30 år senare när våra barn fick samma behov. "Va? Skaffade alla dessa 60-talister barn?!!" Mina barn har trängts på dagis i olika ombyggda hyreshus och när det var dags för sexårs hamnade 30-40% av barnen 1 km utanför Sofia skolas område p.g.a. övertalighet. Sju år att planera på!!? Åsså undras det över varför politikerföraktet breder ut sig. Krasst betraktat så är vår generation en anomali som politikerna försöker hyvla bort genom att inte anpassa antalet skolplatser för våra barn. Pengarna behövs antagligen till "köttberget" som går i pension nu?! Frågan är om vi föder tillräckligt med barn för att vi själva ska få någon försörjning om 25 år? Men vad bryr sig politikerna om det, vi är alla vår egen lyckas smed nu med AMF! Slut parantes.

Men det var kul på Frejgatan i alla fall. Jag minns att vi fick frukt varje dag och semla när det var fettisdag. Potatisarna studsade och en del av maten kom med skoltaxi. En gång fick jag stryk för att jag inte gillade Elvis, av en lite äldre kille som gick i OBS klassen på Frejgatan. Det var därför Frejgatan startade, för att förpassa de bråkigaste eleverna en bit från skolan, och lite senare även vi övertaliga. De större killarna försökte ofta lura oss till olika dumheter som att röka ihåliga pinnar som de täljde av något träd på skolgården. Utanför staketet vid Frejgatan fanns den berömda rondellen i Katrineholm som var designad på ett speciellt sätt som jag aldrig förstod. Vår fröken hette Gull Gustavsson.

I fyran började vi på Skogsborgsskolan. En riktig skola med skolgård, idrottsplan och gympashall! Alla klasserna hade klassrum i samma korridor men varsin ingång och toalett. Först hängde man upp kläderna på sin krok och sedan ställde man upp sig på led i korridoren och när fröken Anne-Mi Fogelberg kom marcherade vi in på led. På mellanstadiet hade vi ibland vikarier och jag minns speciellt koleriska Karsten som var med i Jehovas Vittnen. Han kändes lite som Stig Järrel i hets och drog sig inte för att förlöjliga enskilda inför klassen. Han förklarade också att ordet 'kåt' betydde 'levnadsglad' och inget annat. Hmmm, där dog det ordet, för en tid i alla fall...

Tokigaste vikarien var ändå Lars "Fubbe" Furberg. Han var popidol i glamrockbandet Tears men behövde lite extra flis då någon i bandet blåst övriga och dragit med pengarna. Åtminstonde sa ryktet så. Han hade en jättesöt syster som många av killarna blev lite betuttade i. De sjöng "Hotell California" på julfesten så att det kändes långt ned i hjärtroten på oss 11 åringar. När det var dags för betyg tog Fubbe in oss en och en för ett sång prov. Jag sjöng "Edelweis" och fick en fyra. Leffa fick en femma på "Bä bä vita lamm"! Hmmmm

På mellanstadiet började intresset för tjejer på allvar att bli tydligt. Vi dansade tryckare på skoldanserna mellan fiskdammen och disneyfilmerna och man fick lära sig vad "långtradare" var. Det var spännande. Man bytte hängsmycken och pussades med tungan så det pirrade i hela kroppen. Utsvängda jeans med broderad kant var tufft. Jeans av märket Levis eller den spanska utmanaren Lois gällde liksom Sweet, Status Quo och Abba. Idrott började också bli viktigt och vi gömde oss kvar efter lektionstid för att kunna spela hela havet stormar på egen hand. Vi hade en gymnastikfröken som vi killar gillade speciellt mycket för hon gav oss en del att fantisera kring, utan att veta om det, och en del av oss blev verkligt betuttade i henne bokstavligt talat. Tack Loise!

I sexan hade vi samlat i pengar för en skolresa till Värmland. Mitt fotointresse var då i sin linda tack vare min kusin Peter som hade ett fotolabb och som lånade mig en systemkamera att dokumentera resan med. Han var min förebild i allt, min kusin, utom i Beatles frissan som min mor tvingade mig att ha på alla bilder bara för att hon tyckte Peter var så tjusig i den. Den gjorde att mitt redan stora huvud såg ut som en ballong och jag fick höra epitetet "vattenskalle" mer än en gång. Som tur var bodde det en kille med riktig vattenskalle en bit från skolan så vi kunde se skillanden. Jag drömde ändå mardrömmar om att en dag vakna med blöt kudde och huvet ihopskrumpnat som en smälld ballong! Idag brukar jag hålla längden på håret till 10-15 mm och det känns mycket bättre. :-)

Klassresan till Värmland blev en succé på många sätt. Det hånglades och busades en hel del, mest oskyldigt. Det mest anmärkningsvärda så här i efterhand var att en av grabbarna, ingen nämnd så ingen klämd, hade snattat sprit av sina föräldrar genom att ersätta några centiliter sprit med vatten i barskåpet varje vecka under ett par veckor innan resan. Det blev en halvfull kvarter som delades på av ett helt gäng under lägerveckan. Några månader senare hade det officiella startskottet för att dricka alkohol gått i klassen. En av klasskamraterna blev så berusad på en dans på Folkets Hus att han kräktes över heltäckningsmattan och fick ledsagas ut av vakter. Det var stort och hemskt minns jag att jag tyckte. Hade inte våra föräldrar bättre koll? Vi började inse att det var upp till oss själva att överleva tonåren. Screw them!

Sjunde klass innebar flytt till Södra skolan som rent geografiskt ligger mellan Frejgatan och Skogsborg. Bara 200 meter bort låg det andra höstadiet, Tallåsskolan. Bara en fotbollsplan skilde oss åt som det såg ut men skillnaderna var större än så. Södra skolan hade under en längre tid haft ett dåligt rykte med vandalisering och problembarn. Därför hade alla engagerade föräldrar med kontakter sett till att deras barn hamnade på Tallås. Kvar var vi med föräldrar som saknade kontakter eller som av ideologiska skäl inte ville se skillanden. Eller som inte brydde sig. Kort sagt gick alla roliga elever på Söder och alla tråkiga på Tallås! :-) Med några få undantag.

På högstadiet blev kompisgäng och grupperingar allt viktigare. Fritidsintressen tog överhanden och jag odlade intressen som scouting, fältbiologi och till viss del även idrott. I slutet av grundskolan var jag med i den växande punkrörelsen som protesterade mot allt eller kanske snarare ignorerade allt. Alla var ok och det var ok att gör allt det man kände för och vara som den man var. Det visade sig mest genom att man klädde sig i ärvda trasiga kläder och lyssnade på Sex Pistols, Ebba Grön och KSMB. Detta musikintresse drev på önskan att bilda band och spela punkrock men det skulle ta ytterligare något år tills början på gymnasiet innan mitt första band bildades. Det hette "Värst".

Nyligen (2005) träffades grundskoleklassen igen och det kändes som igår, efter 25år!! Det säger lite om hur mycket intryck man tar av varann genom grundskoleåren, bra och dåligt, inte mycket har ändrats i grunden. Vi hade världen för våra fötter då och nu står vi upp till knäna i den.

Love you all, keep on rocki'n!!

Joakim Larsson