Språkresa till Isle of Wight 1981

1981 var året då jag reste till England på språkresa. Det var sommaren efter första året på Gymnasiet och jag hade fyllt 17 år. Språkresan anordnades av STS - Student Travel Schools och gick till Ryde på Isle of Wight mittemot Portsmouth i Engelska kanalen. Jag åkte ensam efter att en klasskompis hade hoppat av i sista sekunden och det bar iväg i Juni ett par veckor efter skolavslutingen. Mamma och hennes dåvarande särbo Bertil skjutsade ut mig till Arlanda. Bertil hade lånat ut en riktigt bra lådkamera till mig som var en av de första att klara 35mm film. Min egen kamera hade av någon anledning inte kommit med.

Det kändes bara skönt att komma bort från Sverige och jag var inte ett dugg nervös och det kändes bara väldigt kul. Två år tidigare hade jag åkt till England på konfirmationsläger så jag visste lite vad det handlade om, men då hade jag känt de flesta på förhand. Plötsligt var jag framme i England och möttes av någon med en skylt som det stod STS på. Därefter sorterades man in i bussar för vidare distribution till olika språkresedestinationer runt om i England. Vi åkte till Portsmouth för att ta färjan över till Isle of Wight, solön som engelsmännen kallar den. Allt är ju relativt, såvitt jag minns.

När vi kommit land från färjan fick vi åka tåg en bit innan vi kom fram till staden vi skulle bo i. Där möttes jag av min värdinna, en krigsänka som tog hand om språkreseungdommar för att dryga ut kassan. Som flest var vi 6-7 stycken i hennes lilla hus. Hennes man hade varit bombflygare och inte kommit tillbaka efter en raid mot tyskarna. Hon talade tydlig och extra artikulerad engelska med mig så det var inget problem att förstå. "Joakim, I am not grumbling at you but you have to pick up your things, you are a nice boy, I have more problems with the others, have you cut the lawn yet?" Hon pratade mycket mer än man kunde möta med sin ganska begränsade vokabulär men jag tror jag lärde mig mer vardags engelska av henne än av STS faktiskt.

Många i gruppen var betydligt yngre än jag och från andra städer. Jag kände faktiskt ingen. På bussresan till Portmouth fick jag kontakt med en tjej som också reste själv och sedan lossnade det. Av nervositet och för att vilja göra gott intryck råkade jag falla in i en engelsk accent, som jag antagligen plockat upp från TV. Det gick så bra att några i gruppen hajjade till när jag efter första lektionen började tala svenska. Sen var isen bruten för mig.

Anders var den som såg äldst ut och den vi motade in först i spritbutiken. Inget problem, han kom ut men en party-can med Heineken öl och vi var mäkta imponerade. Ännu mer förvånade blev vi när vi kunde köpa sprit och vin på mitt SL-kort som på den tiden hade foto och personnummer. Till och med på våra vanliga och oförfalskade ID kort gick det bra. De förstod sig inte på våra datum och de sista 4 siffrorna i våra personnummer gjorde att de bara suckade och gav med sig. Beachparty! Första eftermiddagen gav vi oss ned till stranden för att sola, kolla på ebb och flod och dricka öl. Livet lekte!

Eva, vår reseledare hade två inhemska "tutors" till sin hjälp för engelska undervisningen. Det var en ganska kort och intensiv undervisning men vi lärde oss en massa nya ord varje lektionsdag. Relativt snart hittade vi vår stampub där vi obehindrat kunde dricka pints, käka rostade jordnötter och spela space invaders på ett liggande arkadspel där man kunde sitta på varsin sida och turas om att spela. Över spelet fanns en glasskiva så det fungerade som pubbord också. Genialiskt! I pissoaren fick jag lära mig att inte pissa före 4-5 pinten av en äldre stammis. Om jag höll mig så länge skulle jag slippa springa hela tiden. En självuppfyllande sanning minsann!

Jag minns hur jag raglade hem efter detta första pubbesök och att det hisnade i magen medan jag försöke somna på fällsängen. Det pirrade och kändes som taket skulle trilla ned och hela rummet snurrade. Dels var det spänningen att få dricka riktig öl på etablissemang men också skillnaden på starköl och den folköl jag var van vid som hade gjort att berusningen hade kommit ifatt mig. Den som minns försöken att bli full på folköl kommer också ihåg att man kunde dela ett flak utan större problem för det gick ju rakt igenom. Detta var annorlunda. På morgonen frågade min värdinna hur det var med mig med ett snett leende. Hon berättade förtroligt att hon tyckte jag var stor nog att ta en öl på puben men att jag skulle försöka vara lite tystare i fortsättningen. Hon började ställa fram nattmackor i köket till mig om jag inte var hemma vid kvällsmaten. Ibland kom hon ut och satte på te för att se hur det var med mig och prata lite.

En kväll berättade hon att det skulle bli trångt ett tag för ett par flickor skulle flytta in tillfälligt. De hade blivit knivhotade av sin värd kvällen innan. Värdinnan förbarmade sig över dessa två svenska flickor som nu inte ville bo kvar där. De berättade storögt om vad som hänt men fnissade sig igenom resten av sin vistelse hos min värdinna. Fast det var ganska trevligt att ha ett par landsmän också på hemmaplan för jag hade ganska ont käkmusklerna av allt engelskaprat hela dagarna.

I huset bodde också två hurtfriska holländska pojkar som var ett par år yngre än jag. Den ena envisades med att jag skulle lära honom svenska fraser som han kunde säga till svenska tjejer och jag skäms lite för vad jag lurade i honom. Men det gick bra ändå för honom. Vi svenska killar hade lite svårt att hävda oss bland de inhemska tuffa engelska killarna och inom ett par veckor hade ett antal av gruppens tjejer engelska pojkvänner.

Vi grabbar höll oss till puben i första hand men lite hångel blev det också, och förälskelser givetvis. Det krävdes ett par öl för att våga göra bort sig vilket gör att detaljerna tyvärr är höljda i glömskans töcken, i alla fall har jag selektivt minne i frågan. ;-) Våra 4 veckor kändes som oceaner av tid. Några av de yngre tjejerna hade också ett gott öga till mig, framförallt efter att jag blivit nedslagen av några lokala skinheads på ortens diskotek en helg. Det hände efter ett antal framskrikna "A double Tom Collins , please!!" och jag stod vinglande i ett bås på muggen och försökte träffa rätt. Plötsligt sparkas dörren upp och träffar mig i ryggen. Jag försöker hålla emot innifrån innan jag inser att jag inte har någonstans att ta vägen. Tjuren vid hornen alltså, så jag kliver ut för att snacka mig fri. Det small direkt!

Tre mot en gav mig inte direkt låga odds så jag beslutade mig för en charad så vid nästa träff kastade jag mig på golvet och spelade utslagen. Idag hade det inte hjälpt men på den tiden var det fortfarande ansett fegt att sparka på någon som ligger även bland skinheads så de gav sig av. Killen vid pissoaren som passivt sett på blev något förvånad när jag omedelbart studsade upp och begav mig mot foajén där jag skvallrade för vakterna och visade upp min skitiga tenniströjja som bevis. Det tog inte vakterna en lång stund att kasta ut skinsen från diskot och vi svenskar kände oss som vinnare. Vakterna kände givetvis till killarna som kom från byn.

Killen som ledde gänget hade muckat gräl med oss från start, efter att ha blivit nobbad av de svenska tjejerna, och misslyckats med att starta slagsmål på dansgolvet fast det var nära. Han hade glidit upp mellan mig och tjejen jag dansade med och sagt till mig "You are dancing like an arse". Jag hade svarat "Thank you, I know, but I don't mind" och sett glad ut. Då hade han knuffat till mig vilket resulterade i att vaxholmspojken skulle hoppa på honom men stoppades av de andra. Utanför hade vår DJ från Borås blivit inknuffad i väggen utan att se utav vem det var.

När diskot var slut blev det inte lika kul. Utanför väntade hela byns skinheads, ca 15-20 st, med bistra miner. Diskot låg någon kilometer utanför staden och bussen hade slutat gå. Styrkta av spriten och varandra trotsade vi gänget och trängde oss ut på gatan för en promenad hemåt. Inget hände och vi började sakta vår vandring genom natten. Snart blev vi upphunna av ett par vakter och ombedda att gå tillbaka till discot för att ta en taxi hem.

När vi vände oss om förstod vi varför. Alla skinsen hade följt oss på lite avstånd och hojtade nu besviket till vakterna att inte lägga sig i. Vi fick låna ihop till en taxi av en av vakterna som vi lärt känna. Han var 30 år, åkte rullskridskor och raggade på blonda språkresetjejer. Han hade raggat upp en av tjejerna i vår grupp och var därför polare med alla oss killar. Tony tror jag han hette. På måndagen kunde jag visa upp en svullen kind och fläskläpp och få lite empati för det från framförallt tjejerna i klassen. Jag mådde som en prins!

När vi åkte på utflykt gjorde min värdinna iordning en matsäck till mig och det var den enda mat vi fick mellan frukost och kvällsmat och bestod av en läsk, två påsar vinägerchips och en dubbelmacka av vitt bröd med ost och jordnötssmör skuren i två trekanter. En utflykt gick tvärsöver vattnet till Portsmouth och museet med Amiral Nelsons skepp från vilket han ledde sänkningen av den Spanska och franska armadorna vid cape Trafalgar 1805. Den var inte stor och kanondäcket måste varit ett rent helvete.

Förutom skinheadsen så fanns det ett gäng punkare som mer eller mindre bodde på stranden och i området runt piren. Vid ett antal tillfällen hängde vi på deras beachpartyn där de eldade bildäck, rökte braj och spelade Crass på en sunkig bergsprängare. De var mycket trevliga och accepterade alla som kom och även vi som var lite skeptiska till droger. Allt var ok. Det kändes att de här snubbarna var mer genuina punkare än några vi någonsin mött tidigare. De hade grönsåpa i håret, säkerhetsnålar genom kinderna och svarta nedklottrade skinjackor med nitar. Coolt tyckte vi.

En kväll föreslog Eva, vår reseledare att vi skulle ha en picnic efter skolan nere på stranden. Vi smugglade med lite öl och vin men Eva blev mest sur för att vi smusslade med det. "Bara ni kommer till skolan imorgon och jag slipper skämmas för er så säger jag inget", sa hon. Det kändes konstigt att det var ok att dricka men samtidigt började man förstå att man behövde kunna sköta sig fast man drack. Det hade ju annars vart ursäkten för att inte sköta sig och ursäktligt bland kompisarna.

Med orden "How much do you take for a haircut?" lyckades jag ordna med en hårklippning. Med ett trött uttryck i ansiktet rättade den pudelfriserade meddelålders och ölmagade frisören mig och bad mig sitta ned. Jag kände mig mäkta stolt över att på egen hand fixat en hårklippning. När jag efteråt studsade hemåt mötte jag en av tjejerna i skinheadsgänget. Hon bodde granne med min värdinna och hade stått med utanför diskot den där kvällen. Vi stötte ofta ihop i kvarteret. Jag tog mod till mig och sa "Hi!" med ett leende. Hon log lite och hejade tillbaka. Hon var lång, smal, med rakad skalle och den vanliga skinsklädseln; Dr Martin boots, tajta jeans och bomberjacka. Säkert 19 år tänkte jag och suckade trumpet. Kanske skulle jag låtit frisören ta mer? Kanske riktigt mycket?!

En av utflykterna gick till Alum Bay som är berömt för att det på ett och samma ställa finns röd, blå och gul sand vilket gör att man kan blanda i stort sett vilken färg som helst av detta och använda till att sälja på burk till turister eller använda på det lokala glasbruket. Själva naturen var också spektakulär och vi fick åka linbana ned till stranden. Längst ut på udden av bukten finns en pir som ligger på den yttersta av ett antal skarpa klippor som resers sig ur havet. Dessa har fått namnet "The needles" och motsvarar väl Hoburgsgubben på Gotland för oss svenskar i fame-level.

Snart nog var resecheckarna slut och jag ringa hem för att förmå mamma att telegrafera ned lite mer pengar. Det tog över en vecka innan vi insåg att de skickats till min värdinnas namn istället för till mitt så plötsligt hade jag två veckors pengar att bränna på en dryg vecka! Men det började kännas tungt att gå på puben varje kväll utom söndagar, 23 dagar av 31 totalt minns jag att det var. Med en vecka kvar började orken tryta rejält bland kamraterna och jag gick faktiskt själv till puben någon gång. Det var inget kul och dagarna var rejält sega. En annan effekt av öldrickandet var att jag inte tog speciellt mycket kort utanför utflykterna vilket jag kan tycka är lite synd så här efteråt. Å andra sidan var inte lådkameran så portabel som man kanske skulle kunna önskat. Orsak och verkan!

Jag minns en kväll då jag gjorde misstaget att åka till diskot, utan grabbarna, med ett par av tjejerna. De blev självklart uppraggade eller åkte hem tidigt så när diskor stängde så stod jag där, väldigt full och utan några pengar att ta en taxi för. Som tur var hade jag en liten turistkarta över Ryde i innerfickan. Jag lyckades ta ut riktningen och börja traska hemåt. Efter ett tag kom jag in i små villakvarter med kurviga gator och hamnade på en återvändsgata. Det var becksvart sommarnatt, stjärnklart och min midjekorta vita partykavaj värmde allt mindre när havsbrisen tilltog. Vart var jag?

Jag var så full att jag inte kunde läsa gatskyltarna utan stort besvär och att försöka tyda de mikroskopiska gatnamnen på turistkartan i gatlyktans sken utan att trilla omkull blev nästan för svårt. Jag har ett svagt minne av att jag knackade på i ett av husen, eller om det bara var en idé kanske?! På något sätt insåg jag att orsaken till återvändsgatan var en flod och en järnväg och mitt överjag tog kommandot över situationen: "Inte bra! Gå runt!" Tänkt och gjort, strax stapplade jag över en bro mot rätt del av Ryde och snart började jag känna igen mig bland husen. Hemma hos min värdinna väntade en färdigbredd nattmacka.

En annan morgon efter ett pubbesök mitt i veckan försov jag mig i duschen. Jag vaknade med ett ryck av att min värdinna bankande på dörren. Utanför stod tre inhysta tjejer i handukar och en för en gångs skull rejält arg värdinna. Jag hade duschat slut på allt varmvatten! (30 liter) Inte poppis. På kvällen stannade jag hemma och blev inbjuden till vardagsrummet som annars var värdinnans privata sfär. Vi pratade om allt möjligt och tittade på TV om förberedelserna till bröllopet. Prins Charles och lady Dianas. Engelsmännen var som tokiga och det hängde enkla hyllningar överallt i folks fönster. Allt ifrån inköpta standardsymboler till egenhändigt ihopsatta collage av tidningurklipp tejpade på insidan av fönsterrutan. Jag hade aldrig sett make till nationalism förut. I Sverige hade jag lärt mig att hylla flaggan som scout men det var inte i närheten av detta. Min värdinna älskade lady Di och kungahuset.

Sista helgen åkte vi till London för lite turistande. Vi gick på Evita och käkade på en kinesisk restaurang som fick så dåligt med dricks att de körde upp oss genom att påstå att en i sällskapet inte hade betalt, så han fick betala en gång till. Vad gör man i Soho en lördagkväll om kyparen och kocken springer ifatt en i en mörk tunnel? Efter middagen samlades vi ungdomar i ett av de pyttesmå hotelrummen på ett lågbudgethotell nära Paddington station och drack upp förådet av öl och vin. Endast några få planerade att smuggla hem någonting. Jag somnade vindrucken efter att ha förklarat min kärlek för en av tjejerna som förtvivlat försökte slippa pinsamheten. Hon var fräsch, nykter och religiös. Det var inte jag. När jag vaknade var festen slut sedan länge.

Dagen efter shoppade vi lite skivor och badges med Sex Pistols och ett originalfoto på Sid och Nancy. Grymma collectionitems! På eftermiddagen var vi några som följde med till en av tjejernas pappa som jobbade i London. Han hade ett jätteflott kontor och bjöd på fika i rokokomiljö. Sedan åkte vi hem. På Arlanda mötte mamma och Bertil mig och ojjade sig över att jag gått ned minst ett par kilo. Det hade jag inte märkt själv och jag kan än idag inte riktigt förstå hur det gick till i detta land av fish & chips, öl, vinägerchips, läsk och vitt bröd med marmelad!

Denna berättelse är nog en ganska typisk språkreseupplevelse för en tonåring. Jag tvekar inte att skicka mina barn på samma typ av resa om de skulle vilja det men jag hoppas att de förvaltar resan annorlunda än jag gjorde. Inte bättre kanske, men på sitt eget sätt.

/ Jocke